Mercedes-Benz-museet

Samlingen

Den första salen visar hur snabbt motorn lämnade landsvägen. I samma rum som replikerna av Benz Patent-Motorwagen från 1886 och Gottlieb Daimlers Reitwagen från 1885 står en motorbåt och en replik av Friedrich Hermann Wölferts luftskepp från 1888, båda drivna av Daimlermotorer, och en Daimlerlastbil från 1898, enligt museet det äldsta godsfordon som finns i behåll. Inom ett dussin år efter den första motorvagnen hade motorn gått till sjöss, stigit till väders och tagit arbete.

I en mässingsklädd sal står bilen som tillhörde mannen bakom namnet Mercedes. Från 1899 tävlade Emil Jellinek med Daimlerbilar i Nice under dotterns namn, Mercedes, och år 1900 beställde han 36 bilar av Daimler. Innan året var slut hade namnet gått över till modellen 35 PS och därifrån till allt som följde. Här står hans egen 60 PS Mercedes Simplex. Mässing var ett välfunnet val för de här väggarna.

År 1955 byggdes två coupéer på grundval av 300 SLR, den tävlingsbil som vann Mille Miglia samma vår. De byggdes för att tävla; det gjorde de aldrig. När säsongen var slut drog sig Mercedes-Benz ur motorsporten, och Rudolf Uhlenhaut, ingenjören vars namn de bär, tog dem i bruk som sina tjänstebilar. Det var, med alla mått mätt, en generös tjänstebil. Den 5 maj 2022, vid en sluten auktion i just det här museet, såldes den ena av dem för 135 miljoner euro, vid den tiden det högsta pris som någonsin betalats för en bil. Pengarna gick till en stipendiefond, och köparen förband sig att visa bilen vid särskilda tillfällen. Tvillingen har aldrig lämnat huset. Den står i salen för efterkrigsåren, tillsammans med den 300 SL vars dörrar öppnas uppåt av ren nödvändighet: sidobalkarna i rörramen låg så högt att en vanlig dörr inte gick att montera.

I Transportörernas galleri står den mest charmerande av museets rekonstruktioner. År 1954 byggde försöksavdelningen en biltransportör som snabbt skulle frakta tävlingsbilarna till banorna inför den följande säsongen, och skrev dess toppfart på bakskärmarna: 105 mph, omkring 170 km/h. Den kom att kallas Blaues Wunder, det blå undret. Originalet finns inte kvar, så företaget byggde den på nytt, och där står den med en 300 SLR fastsurrad på flaket, så som den kunde ha rullat in till ett lopp 1955.

Tävlingsbilarna väntar vid slutet av båda rundvandringarna, i en kurva som doseras allt brantare, och nästan varenda en har sin historia. Bland de äldsta finns Blitzen-Benz, som Bob Burman körde i 228 km/h i Daytona Beach 1911. Den röda bilen bland alla silverfärgade står inte där av misstag. Inför Targa Florio 1924 lackerade stallet sina bilar i italienskt rött, för att den sicilianska publiken skulle släppa fram dem. Den här slutade på elfte plats med Christian Lautenschlager; vinnarbilen har gått förlorad.

Här står också den 300 SL som Karl Kling och Hans Klenk körde i Carrera Panamericana 1952, landsvägsloppet tvärs genom Mexiko. I full fart kom en gam farande in genom vindrutan och träffade Klenk, som skadades. Över den nya rutan monterades stänger, och de två körde vidare till seger.

Sedan kommer den 300 SLR som bär nummer 722. I Mille Miglia 1955, tusen engelska mil på öppen italiensk landsväg, körde Stirling Moss den till seger på 10 timmar, 7 minuter och 48 sekunder. Bredvid honom vevade journalisten Denis Jenkinson fram en pappersrulle med anteckningar i en liten låda och visade med handtecken vad vägen hade i beredskap. Numret på bilen var helt enkelt deras starttid: 07.22 på morgonen.

Där kurvan reser sig lodrätt hänger rekordbilarna som preparat i ett naturaliekabinett, och en av dem bär på tyngden av en enda dag. Den 28 januari 1938, på motorvägen mellan Frankfurt och Darmstadt, körde Rudolf Caracciola rekordbilen W 125 i 432,7 km/h. Senare samma dag gav sig Bernd Rosemeyer från Auto Union ut för att slå honom och omkom på samma väg. På samma vägg hänger T 80, byggd efter Ferdinand Porsches konstruktion för ett försök att slå landhastighetsrekordet. Kriget hann före, projektet lades ner 1940 och bilen kom aldrig att köras. Över den vilar stillheten hos något som aldrig fick röra sig.

Kejsarens bil har sällskap i Berömdheternas galleri, där varje bil bär prägel av den människa den tjänade. Här står kejsar Hirohitos bepansrade 770 Pullman, med krysantemer på dörrarna; påvemobilen, som fick skottsäkert glas efter attentatet mot påven i maj 1981; och den sista 300 som tillhörde Konrad Adenauer, förbundskanslern som i folkmun gav modellen sitt namn. Här står en röd 500 SL som Diana, prinsessa av Wales, tog emot i december 1991 och lämnade tillbaka i september 1992, efter kritik i hemlandet. Och här står den bil vi inte skulle gå härifrån utan att ha sett, den anspråkslösaste av dem alla: den 190 SL som Apollo 15-astronauten David Scott ägde från 1959 till 2004, utställd precis som han höll den, orestaurerad. Den blev kvar på jorden medan ägaren for till månen.